Galleri Sagoliden
Lena Rosén Schlaug målar i akvarell, akryl och olja, är medlem i konstnärsnätverket SOS.
söndag 21 juli 2024
söndag 4 april 2021
Nu förbereder jag åter en utställning. Spännande!
Tillsammans med Lena Domäng och Marie Refensköld ska jag ställa ut på Galleri T, Österlånggatan 3 i Gamla stan.
Jag bor i gränslandet mellan Östergötland och Sörmland. När man färdas på vägarna i dessa trakter ser man de gamla ladorna ligga och kura i skogsbrynen innan de sakta försvinner. Jag har följt många av dem i flera år och sett dem förfalla. Först lossar några takpannor och sedan allt fler. Efter det rasar delar av taket. I en långsam suck faller så hela ladan eller logen in i evigheten och finns snart inte mer. Sly och granplanteringar tar över marken.
Ladorna finns kanske kvar i någons minne en tid. Sedan finns de inte alls.
Låt oss minnas dem och de som arbetade där. Alla pigor och drängar och småbönder och torpare. Det var deras liv.
När jag målar tänker jag på dem och de liv de levde. Undrar vad de tyckt om att ladorna ska bli utställda i Stockholm...
På utställningen kommer jag även ha med några bilder för eftertanke. Tid och tanke.
Välkomna!
fredag 3 november 2017
Höst 2017
Tjugo nyanser av rött
Första helgen i oktober hade SOS en kort helgutställning mitt i Vingåker. Tjugo konstnärer tolkade färgen RÖTT till den utställningen. Därmed fick den det fantastiska namnet "Tjugo nyanser av rött". Kul utställning med många besökare och fina möten.Den här tavlan blev jag precis klar med till utställningen. Den var en av mina tolkningar på temat RÖTT. Den såldes och fick en röd prick! Passade ju bra till temat!
Konst i höstrusk
Nu ser jag fram mot en ny utställning i morgon, 4 november. Tillsammans med Kerstin Hedman, Åsa Larsson och Nisse Sandström är jag i Kalbo (mellan Katrineholm och Norrköping). Vi är en del av konstrundan Konst i Höstrusk. Många spännande utställare finns att besöka!Till den utställningen har jag nya målningar med. Många hus. Som så ofta tidigare. Men det kommer att finnas annat än hus på tavlorna. Jag lovar!
torsdag 13 april 2017
SOS konstrunda 2017
Kvinnan på bilden, som skriver ett brev, heter Eva. |
Speglingar. Detalj från större bild |
Katterna lyssnar...Detalj från större bild |
Det lilla huset, som står bredvid den stora ladan, finns i Skedevi. |
Tomt eller inte? |
Man med röd skjorta. Akryl |
Man med röd halsduk. |
Mannen på röda soffan samtalar på fikarasten |
Ladan ruvar på en hemlighet |
Skatorna har hittat något spännande |
Samtal pågår framför husen som redan hört allt. |
En man, en kvinna och en katt betraktar tulpanerna. Detalj från större bild |
Vårkänslor under blommande trädet |
Är det någon hemma i huset med den röda dörren? |
söndag 4 december 2016
Utställning
på Sultans konditori i Vingåker!
10 december 2016 - 6 januari 2017
VÄLKOMMEN!
tisdag 14 april 2015
Vårsalong i Vingåker!
tisdag 7 april 2015
Sjuhundra besökte utställning
Här en artikel från Norrköpings Tidningar. Bilderna är från artikeln och är tagna av Börje Gavér.
lördag 29 september 2012
Minnen att bevara
Det finns få byggnader som är så vackra som gamla ladugårdar. Det finns någon sorts harmoni i den faluröda tryggheten. Det finns någon sorts djupare mening och syfte i de grova brädorna och de rustika portarna. Jag minns det varma trygga ljudet av kor som idisslar, känner den varma doften av välbrunnen dynga och ser dimman lätta när en ny dag randas.
Vi gick ner till ladugården med våra ungar i den kalla vinterkvällen, hörde mjölkhinkar försiktigt slamra, fyllde kannan med spenvarm mjölk och kanske lite råmjölk till kalvdans. Själva hade vi får, den trygga, lugna, ansvarsfulla Rakel och den hyssiga, vackra och lite slarviga systern Ronja. På våren tiotalet lamm som lekte med hönsflocken och var rädda för bikuporna.
Allt det där finns skrivet i de fallfärdiga ladugårdarna som drar sina sista suckar överallt i landet. Snart är de borta. Vi har inte råd att ta hand om dem, sägs det. Det känns lite sorgligt. Det heter att utvecklingen har sin gång. Och det är sant. Det är också sant att det i ladugårdarna står skrivet minnen om fattigdom, slit och kyla.Det är som om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.
Så då får de gamla ladugårdarna förfalla, bli till faror för lekande barn och vilsna själar, får besked att de blivit farliga och måste rivas.
Så får slyet ta över. Som det redan tagit över den olönsamma ängen. En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som en människa måste försvaras mot det anfallande mörkret.
Ibland undrar jag vart allt det liv som fanns i Rakel och Ronja tog vägen. Hemkommen sent på vinterkvällarna kunde vi gå in i deras lilla hus, där det doftade varmt och välkomnande. De skorrade välkomnande och delade med sig av sin trygghet till den som tappat sin egen efter en dag på den politiska teatern med dess krav på att aldrig göra fel, aldrig svara fel, alltid vara bättre än man var dagen innan.